Evighet

De här var ju fint, trots att det är en Carola låt från början...

En förvirrad mix

Veckan som gått har innehållit följande förvirrande mix av händelser...

En jobbintervju med oklart slutresultat... Ett soffinköp på Mio åt min vän A, tänk vad härligt det känns att spendera pengar - även om dom inte är mina, hehe... Ett oräkneligt antal nattliga stödsamtal... En oväntad vinfylla i Lerum... En inställd utekväll på gayklubb, med resultatet att min regnponcho fastnade i ett kylskåp... En fantastisk konsert med Ane Brun då jag kände mig bakfull utan att ha varit full först. Å andra sidan var det söndag... Insikten att min vän A.Fs dotter tror att jag är Milla i Milla & Alfons, gärna för mig tänker jag och får henne att göra vad jag vill med hjälp av en lila papperskanin. Tydligen är kaninen en auktoritetsfigur i denna 2-årings värld... Jag fick en chock som heter duga när jag letade efter en bok och av misstag öppnade en annan bok, ut trillade en nakenbild på exet, en sisådär 4 år gammal bild som togs en sen natt på fyllan. Jag hade glömt den natten och definivit bilden. Jag blev så chockad att jag snabbt tryckte in bilden i boken o ställde tillbaka den. Nu är jag rädd för att ta ut den och slänga den, får då kommer jag att behöva titta på den igen. Det får bli någonting att ta tag i efter många, många timmars terapi... En förvirrad missbedömning av vilken vagn jag befann mig på resulterade nästan i ett besök i Angered... En utflykt till Alingås och sen vidare till Ödenäs, en vacker plats som luktar skog och vedeldad brasa där jag fick äpplekaka och kramar. Vad mer kan man begära?

Varm hand på min kind

Dricker kaffe vid köksbordet och tittar ut på regnet som öser ner på gatan utanför... Jag läser tidningen och drömmer mig bort men inser ganska snart att det inte är en fysisk plats jag längtar till utan snarare en känsla av sinnesro. Den infinner sig ibland, men inte så ofta som jag skulle vilja. Jag är trött på känslan av att jag väntar på något. Vad kan man undra?

En vän sa "Men vad har du att vara olycklig över, du har väl inga problem?" Och det var väl kanske inte så insiktsfullt sagt, av en person som inte direkt är känd för att vara insiktsfull heller... Men alla har ju sina problem. Utåt sett så har jag nog inga direkta problem, men vi kämpar väl alla med något? Vi gör så gott vi kan varje dag.

Mina referensramar faller omkring mig. Det jag trodde skulle vara för evigt visar sig vara bräckligt och ibland känns det lite hopplöst. Allt känns lite löst och hängande. Fladdrar. Skulle vilja tänka positivare, men jag har fått veta att jag har förtroendeproblem, att inte lita på andra människor gör att jag i slutändan inte litar på mig själv. Inte så lyckat i längden kanske.

Allt det här låter väldigt flummigt... och känns lika flummigt kan jag berätta. Bästa sättet att beskriva det på är nog att jag vill bli klappad på kinden av någon som viskar Det kommer ordna sig, precis innan jag ska somna. Det skulle kännas väldigt bra.

Nattjobb

Sitter i soffan, trött men samtidigt pigg (skum känsla). Jag har jobbat kväll/natt vilket kan bli lite jobbigt om jag sover för länge imorgon. Jag har kommit fram till att jag (tråkigt nog) mår som bäst om jag sover mellan 24-09 och inte skiftar fram o tillbaka för mycket. Min kropp är dessutom anpassad efter butikstider, mellan 10-18 jobbar jag som bäst. Nån dag ska jag skaffa butik, då kan jag ha det så! :)

Ibland slås jag av att jag är väldigt lik min mamma, på gott och ont kan man väl säga :) Jag hatar att stressa, mår inte bra när köket är belamrat med disk och nu senast insåg jag att jag oroar mig som mamma. Ligger vaken på natten och tänker på mina nära och kära när dom inte mår bra. Jag önskar att jag kunde lösa problem som helt enkelt inte är möjliga för mig att fixa. Ett kärt bekymmer kan man säga. Det får bli mycket kramar och kärlek istället...

<3

Ett brev

Förkylningen börjar så sakteliga ge med sig och jag längtar efter att ha ork nog att ta mig ut ur huset och äta något som inte serveras i skål. Jag har ätit soppor, kräm och yoghurt den senaste veckan ingen hit i längden kan man säga...

Har känt ett starkt behov att skriva ett brev på sistone, ett brev till någon som har betytt mycket för mig i mitt liv och som jag tror har det svårt. Men samma person sa till mig en gång att sådana brev skriver folk mest för sin egen skull, inte för personen de vänder sig till. Kanske är det så. Man vill själv förstå eller bearbeta det som har hänt och tror att genom att skriva ner sina känslor så hjälper det personen i nöd... när det kanske i själva verket rör upp en massa jobbiga känslor istället för att hjälpa till att läka. Vi kan ju inte veta vad som pågår i en annan människas huvud och projicerar ofta våra egna känslor på andra.

När det gäller andra människor hade jag nog skrivit ett av dom där långa breven då man försöker vara inkännande, tröstande och hjälpsam. I det här fallet så blir det nog bara ett väldigt kort brev. Jag finns här. Har alltid varit det. Kommer alltid att vara det.

Förkylningsförfall

Här ligger jag nedbäddad och betalar för att mitt Vitamin Defence inte fungerade i början av veckan... Är det bara jag eller blir förkylningarna värre med åren? När jag var yngre var jag sjuk jämt, nu verkar det som att jag blir rejält sjuk ett par gånger om året. Sådär sjuk att jag inte orkar ta mig ur sängen och är utslagen i en vecka. Det är säkert ett ålderstecken. Skit också.

Dramatisk blir jag också pga sömnbrist och minskad matlust, i kombination med feber och nästäppa skapar det ett monster. Jag ville bokstavligt kapa av huvudet häromkvällen, min kropp mådde OK men hela huvudet var tjockt med snor och dunkade irriterande. Jag hade kunnat offra en kroppsdel för att slippa vara ensam, samtidigt kan jag inte tvinga på någon min förkylning och neurotiska tendenser. Tänk att få bli nerbäddad och ompysslad när man mår som sämst, att slippa jaga iväg till Apoteket med feber för att lindra det värsta, att få soppa och te serverat i sängen.

Ja, jag ömkar mig nu men du skulle se mig här, ingen Sexy Kitten direkt, sovandes med öppen mun och nackspärr med en lägenhet som sakta förfaller utan att jag orkar bry mig.

Jag längtar efter att få känna mig frisk igen.

Vitamin Defence

Tillbaka från Kontinenten (läs Nederländerna) där jag som alltid tycks plocka upp nån otrevlig förkylningsbacill. Därför sitter jag här nu med en flaska Vitamin Defence (en slags vitamin-boost-läsk som smakar fläder o citron) och en kopp te och försöker mota fan i grind, eller nåt sånt...

Har för övrigt funderat en del på hur folk alltid är väldigt fokuserade på ta hand om sig själva, med tyngdpunkt på kroppens fysiska funktion. Min Vitamin Defence är ett bra exempel. Man har ett symptom som man försöker bli av med på olika sätt. Däremot är det ganska sällan man hör att någon vidtar förebyggande åtgärder för själslivet. Typ, jag känner att jag håller på att bli lite deppig, så jag går i lite förebyggande terapi. Jag har nog faktiskt aldrig hört talas om det, för även om folk gör det så pratar de inte om det. Som om det skulle vara lite fult. Som att man erkände att man har analklåda eller nåt. Obekvämt.

Enligt mig så skulle nog världen må bra av lite förebyggande terapi, om folk tog hand om sina problem innan de blev för stora så skulle världen vara en bättre plats. Lite självinsikt skulle räcka långt om man tänker efter...

Mysa med Mysemysen

Som att komma hem, att krypa in i en valbekant kokong ungefar sa kanns det att aterse Linschotenstraat 68 igen. Min nysadda tradgard ar nu, 3 manader senare, ganska igenvaxt och utblommad... Men det ar for kallt for att bry sig. Den har helgen kommer vi inte att ta oss ann nagra utmaningar utan mest mysa.

Sitter vid Js skrivbord och tittar ut pa ett regnigt Haarlem, gratt och deppigt har det varit hela dagen. Det kanns som det ar senare an vad det ar pga att vi var uppe vid 7 i morse (snark!) det kommer nog att bli en tidig kvall. Bekanta till J gifte sig i radhuset idag sa vi stod utanfor och hurrade at dem, allt enligt hollandsk tradition. Det ar ett fint, 400 ar gammalt radhus. Inte sa dumt stalle att gifta sig pa om man nan gang far for sig att gora nat sant...

Har for ovrigt fyndat en del pa second hand idag :) Ett par gamla platburkar till mitt lilla stilleben i koket plus fyra bedarande 70-talskoppar for 5 euro! Yey! Ibland lyckas man grava ut nat fint i mangden av skit. Bilder far komma senare.

Nu: Mysa med Mysemysen i mysbyxorna!

Ny dag, ny frisyr

Ny dag, ny frisyr. Lite kortare än jag hade tänkt mig från början, eller så kanske kontrasten mot mitt långa utväxta hår bara känns lite för stor? Hur som helst, det är ju bara hår! Jobbmöte, handla, tvätta, packa lite grann. Snart bär det av igen. Jag har inhandlat Marabouchoklad o andra svenska godsaker till holländarn som fått smak på det bästa :)

Jag ser på About a Boy och läser tidningen. Den här filmen har man sett förut, men jag måste ändå säga att det är en söt film. En söt film med ett bedårande soundtrack :) Min kvällsrutin trogen ser jag på två avsnitt av Sex and The City innan jag kryper ner för dagen. Lättsam underhållning ger lättsamma drömmar kan man hoppas.

Badly Drawn Boy - The Year of The Rat

Fina Fröken Fräken

Jag dricker kaffe med alldeles för mycket sump och läser tidningen... Nyheterna rapporterar om en mörk höst, lågkonjuktur och regnrusk. Man blir deppig för mindre. Inte så konstigt att folk spenderar mindre pengar och blir försiktiga när de läser sånt. Det blir som en självuppfyllande profetia. Jag längtar bort till sandstränder och något annat än ett disigt Göteborg men alla sparpengar går till att flyga till Holland titt som tätt. Jag skulle ha blivit ihop med nån som bor på ett ställe där solen skiner, inte ett land som är så likt Göteborg och Sverige som man kan komma utanför Skandinavien. Klart att det bara är trevligt i teorin, jag skulle vara ledsen om han var ännu längre bort än vad han redan är...

Jag laddar hem en rolig film och hoppas att om kroppen skrattar så kanske insidan skrattar till slut också. Jag verkar ha glömt att Mike Myers sällan är särskilt rolig. Men jag minns att jag var låg en hel vecka efter att jag sett Children of Men och det har jag inte alls lust med just nu...

Jag förundras över att bebisar kan få hicka i magen, igår blev jag varse om det när jag fotade S.K (fd S.A) och Knoddas. -Tänk att nån kan bo där inne! skrattar hon och förfäras över sin svankrygg när hon ser bilderna. Men hon är bara fin, jättefin med sin fräkniga putmage :)

Nu anas Hösten

September. Hösten är officiellt här. Dagar med ihållande regn, stormvindar och varma dagar med kalla nätter kommer tätare och tätare. Jag kan inte längre sova med fönstret öppet med risk för att jag vaknar och fryser för mycket. Jag gillar den här tiden, nu är det fortfarande ganska ljust men ändå mysigt. Lagom till att löven faller av träden kommer det att bli väldigt omysigt så det gäller att passa på.

Jag köper värmeljus, filtar och myslampor på Ikea för att förbereda mig. Jag har köpt en Wake-up klocka så jag kan vakna med solljus och fågelkvitter även i vinter. Jag trodde att det skulle kännas konstigt, men det känns ganska normal att vakna så. Som att vakna upp på semestern ungefär, när soljuset väcker dig långsamt. Det är helt klart skönare än att ryckas ur sömnen med ett högt pipande ljud när det är beckmörkt.

Känner mig låg sen jag fick ledsamma nyheter på mailen häromdagen. Nyheter som får hjärtat att blöda för att det drabbat någon som är mig kär. Det är ingenting som jag kan skriva om här, förutom att det påverkade mig starkt. Det påverkade mina perspektiv på livet och familjen för alltid. Skickar mentala-milla-powers till dig varje dag.

Nostalgi I

Under min halvslappa vår, mellan säsongerna på mina vanliga serier, fick jag för mig att jag ville se Arkiv-X igen. Det är ju en sådär 10+ år sedan den gick på tv, men jag minns den som väldigt bra. Dags att göra en check. Första gången jag såg ett avsnitt var det som att kastas tillbaka i tiden till Arkiv-X kvällarna på Trybomsgatan. Kvällar med upp till 15 personer i en 3-sitssoffa, en tv med förvrängd bild (vilket antagligen bara ökade på den kusliga effekten) och te och smörgåsar till inpå småtimmarna.

Med nostalgiskt skimmer i blicken kan jag konstatera att jag fortfarande tycker att den är kuslig och bra, men att modet känns väldigt gammalt o 90talsfult...

Stanna upp och planera framtiden

Senaste veckan har en önskan och en längtan att planera för framtiden kommit över mig.

Det började med att jag hjälpte en vän att tapetsera hennes 2-årings rum. När F kom hem från dagis och gick in på sitt rum så skrattade hon glatt åt alla blommorna på sin vägg, flinade och sa Myyyysigt! Då slog det mig: Så ska man känna för sitt hem, inte att det är en tillfällig förvaringsplats för alla ens saker och samlade hjärtesorg. Det är dags att se framåt och komma vidare. Förändra saker och ting. Alltså bestämde jag att jag ska göra om lite grann här hemma. Det spelar ingen roll om jag blir kvar i den här lägenheten i ett halvår eller i flera år, jag vill att det ska bli riktigt Myyyysigt att vara här...

...så jag har rensat bort gamla papper som har flyttats med sen "the big breakup" för att jag inte orkade ta tag i det då. Gamla kvitton och räkningar som inte ens är mina. Bort, bort. Gamla tidningar. Bort, bort. Jag har målat gamla Ikea-möbler som kändes tråkiga och börjat rensa i bokhyllan. Fortsättning följer.

Allt stannade dock upp när jag fick veta att en vän från förr hamnat på psyket igen... för oavsett hur mycket tid som går, så finns det vissa bilder som man alltid kommer att ha kvar på näthinnan och även om jag planerar framåt så finns det dom som alltid tycks stanna kvar.

En lugn stund under trädet

Jag har känt mig så trött och håglös, sovit dåligt och varit orolig så jag tog mig ut på landet för att komma bort. Åka hem. Det som alltid kommer att vara hemma hur många nya lägenheter eller hus jag skaffar mig i livet. Det stora, lustiga huset som alltid kommer att ha ett rum som luktar som jag och golv som knarrar välbekant...

Trodde att jag skulle sova bättre här, men det har jag inte. Kanske beror det på många saker, men kanske främst pga av det plötsliga dödsfallet i släkten för en tid sen. Det har börjat sjunka in nu när den värsta chocken har lagt sig och sätter det igång en massa känslor och tankar. Man fasar för framtiden och det man frukar ska hända sina närmaste. Det sätter igång tankar hos mina föräldrar och syskon och vi pratar om det, hur olustigt det är, hur skört livet är. Hur jobbigt det är.

Det hjälper i alla fall att vara här. Att bara vara i skuggan under det stora trädet med mamma, att mata korna med äpplen och vakna till ljudet av en tupp som gol tidigt på morgonkvisten och sedan gå ner i köket och äta pappas löskokta ägg innan dagen börjar. En dag kommer det inte att vara möjligt att göra det och då vill jag inte tänka tillbaka och inse att jag har missat de här lugna stunderna. Därför passar jag på idag, man vet inte vad som ska hända imorgon.

Mina tankar går till R.H och hela familjen just nu.

Flytta?

Här sitter jag med en stor kanna kaffe och känner mig ovanligt trött. Jag blev för första gången erbjuden en lägenhet på Boplats igår och har legat mer eller mindre vaken o grubblat inatt. Det kan man kalla en historisk händelse! Nej, vänta nu ljuger jag, jag fick min första lägenhet i Göteborg via Boplats 1999...

Jag var i alla fall där och kollade på den och vägde såklart lägenheten mot hyran mot läget mot desperationen osv. Studerade området och frågade mig själv om jag kan tänka mig att flytta igen med allt vad det innebär? Jag har många vänner som har hjälpt mig att flytta de senaste åren och det är ju så att jag är ganska osugen på att flytta igen. För det är ju asjobbigt att flytta.

Under mina nattliga grubblerier så insåg jag att större delen av mitt vuxna liv har gått åt att diskutera boende. Var man bor nu, var man skulle vilja bo, hyror, 2a handskontrakt, vem som känner nån som har kontakter, hur hamnar man där man vill? Det verkar som folk ständigt är på väg nån annanstans. Insåg att jag själv har flyttat 6 gånger i Göteborg (på 7 år)! Hur är det möjligt? Jo, jag ska förklara. Här kommer de i ordning.

1. Studiegången (99)
2. Johanneberg 1 (99)
3. Linnéstan (01)
4. Vasastan (05)
5. Johanneberg 2 (06)
6. Fredriksdal (06)

Hur det blir blir med flytt nummer 7 får framtiden utvisa, jag grubblar vidare, planerar för framtiden och väger hyra mot läge mot storlek osv. ett litet tag till...

En augustivecka

Efter en dryg vecka av planerad ledighet på landet, Js födelsedag, en festival, en sjuk J (med medföljande tragglande med den svenska sjukhusbyråkratin), en intensiv festivalhelg och fotoutställning känner jag nu att jag skulle behöva ha semester för att återhämta mig från semestern... Många känner nog som jag, ledigheten är så noga planerad att man inte har tid att göra det som faktiskt för en att vara avslappnad.

Idag är det väldigt tyst i lägenheten, med undantaget från Connor Oberst (Bright Eyes) nya skiva som går på repeat. Jag är tillbaka i mitt "singelliv" med te framför tvn och ett gapande hål på Js sida av sängen. Inga dåliga skämt, inga smutsiga strumpor och ingen som vill kramas på morgonen. Det är med viss sorg och lättnad som livet återgår till det normala i Fredriksdal. Jag är en flicka med lika behov av närhet och ensamtid.

Mina bilder på Planket!

Välkomna att titta förbi och se mina och 200 av mina kollegors bilder!

Jättejobbigt och alldeles, alldeles... underbart.

Ett år in i detta distansförhållande med J frågar folk mig ofta hur det känns och jag har alltid lika svårt att svara... det är för svårt att besvara med en enda mening och det är oftast det som folk har tid med.

Jag hade kanske inte förstått hur jobbigt det skulle bli... hade jag det, hade jag kanske inte gett det den där chansen som vi behövde. Nu fick vi den och är glada över det. Att ha ett distansförhållande är som att vara sambo och singel på samma gång. När man ses är det som att falla in i ett romantiskt rus och det är lätt att stänga av resten av sitt liv för att nu ska ska man lägga all uppmärksamhet hos varann. Man är ensam som en singel under mörka höstkvällar och går ensam på fester där det bara är par. Tiden isär känns som att hålla andan tills luungorna smärtar och när man äntligen får ses går luften ur en. För det är inte alltid så där romantiskt och perfekt. Vi bråkar om småsaker och har konstiga missförstånd. Vi sprider ut våra saker över landsgränser och lägger stor vikt vid de dagliga samtalen innan vi ska sova. Vi måste vara extra noga att prata om saker som man annars bara meddelar den andre med en blick. Det är tröttande.

Vi klamrar oss fast vid varann när vi ses och slits isär när det är dags att åka hem. Vi är som tryggast med varann men har bara några enstaka dagar tillsammans varje månad. Det är jättejobbigt och alldeles, alldeles... underbart.

Cynisk? Javisst

Ligger i mitt moln med ett glas vatten på magen o inser att det här är en av de få nätter på året då det är alldeles för varmt för att sova... men jag känner mig ändå nöjd. Jag har haft en bra jobbperiod och fått mycket gjort, nu kan jag vila med gott samvete. Solen skiner och jag har tagit vissa personliga beslut som känns bra. Inget spektakulärt, kanske handlar det mest om inställningen till vissa saker, att bestämma sig för något istället för att tvivla på allt 90% av tiden. På tal om det...

Det känns ofta som jag står utanför och tittar in på en umgängeskrets som sugs in i bröllop-barn-hus grejen en efter en, för att dom vill förståss, men också för att alla andra gör det. Jag är inget undantag, jag vill ha det jag med... men sen då? Om fem år? Min några år äldre vän A.F berättar att alla hennes vänner som gifte sig vid 30, skiljer sig nu, vid 35. Alla har små barn, hus och lån. Kanske betalar de fortfarande av på pengarna de lånade till bröllopet. Hur gör man för att inte hamna där? Man kan bita ihop, visst, men man ska vara två om att vilja det. Om en ger upp faller alltihop det vet till och med jag med min begränsade livserfarenhet. Det är så sorgligt att se.

Ensam står jag kvar som en ganska cynisk realist utanför det romantiska diset med hus och kärleksbarn och undrar när det ska drabba mig? För en sak kan man vara säker på och det är att vi alla kommer att hamna där. Förr eller senare.

Tillbaka i verkligheten

Kyrkan vid Grote Markt, Haarlem.


Min Oma-cykel...


Holländsk brevlåda.


Mina fötter på Haarlems gator (i mina fina, nya skor).


Blåa radhus.


En av alla cyklar...


Spaarnefloden flyter ett stenkast från J's hus...


Man kanske skulle skaffa sig en husbåt?

Helgen var i stort sett inte så rolig. Jag packade mest. Dessutom insåg vi snabbt att jag inte skulle få med mig alla mina grejer. J har helt enklet fått köpa en extra resväska för att få med alla mina grejer nästa gång han kommer hit. Han ska bl a ha med sin en fotoscanner, 3 par skor, en massa böcker, en väska, en fin burk, dvd-filmer och en låda med kameror och film. Eeeh hehe. Stackars liten. Han kan ju inte hjälpa att jag shoppar en massa...

I lördags tog vi en tur till Utrecht för att hälsa på J's vän A och kolla på Sverigematchen där. Utrecht var som Holland är mest, en knasig blandning mellan gamla, fina hus och en massa nya, fula. Sverige förlorade matchen, inte så kul. Sen försvann min lilla kamera på tåget hem. Nån ölstinn, äcklig fjortis är säkert glad över sin nya kamera vid det här laget. Själv blev jag jättedeppig... Vi har haft det fint tillsammans, min lilla ixus o jag. Alla bilderna från Utrecht är såklart borta (plus en hel del andra).

Orkar knappt tänka tillbaka på ledsamheterna med att kämpa med sig alla väskorna till flygplatsen, säga hej-då, dela plan med 70% damer i övre medelåldern på väg hem från en golfresa (lite för käcka för min smak) 25% fjortisar och de resterande 5% var jag och plus par herrar från Sydamerika som pratade högt hela vägen hem. Väl i Sverige regnade det domedagsregn och jag fick vänta i nästan en timme innan jag fick en taxi...

Hemma i Göteborg igen. Den där första känslan av "Jag är hemma" med alla bekanta lukter och ljud är oslagbar. Jag sjönk tacksamt ner på min säng. Även om hemlängtan ändå varit relativt mild, så finns det inget som är så skönt som att få komma hem till sin säng. Dessutom hade min finaste, underbaraste A varit här och lämnat blommor, yoghurt o mjölk så att jag kunde avnjuta en kopp te utan att behöva gå till affären direkt när jag vaknade.

Yep. Jag är tillbaka i verkligheten igen. Dags att göra en kopp kaffe o vakna till.