Jättejobbigt och alldeles, alldeles... underbart.

Ett år in i detta distansförhållande med J frågar folk mig ofta hur det känns och jag har alltid lika svårt att svara... det är för svårt att besvara med en enda mening och det är oftast det som folk har tid med.

Jag hade kanske inte förstått hur jobbigt det skulle bli... hade jag det, hade jag kanske inte gett det den där chansen som vi behövde. Nu fick vi den och är glada över det. Att ha ett distansförhållande är som att vara sambo och singel på samma gång. När man ses är det som att falla in i ett romantiskt rus och det är lätt att stänga av resten av sitt liv för att nu ska ska man lägga all uppmärksamhet hos varann. Man är ensam som en singel under mörka höstkvällar och går ensam på fester där det bara är par. Tiden isär känns som att hålla andan tills luungorna smärtar och när man äntligen får ses går luften ur en. För det är inte alltid så där romantiskt och perfekt. Vi bråkar om småsaker och har konstiga missförstånd. Vi sprider ut våra saker över landsgränser och lägger stor vikt vid de dagliga samtalen innan vi ska sova. Vi måste vara extra noga att prata om saker som man annars bara meddelar den andre med en blick. Det är tröttande.

Vi klamrar oss fast vid varann när vi ses och slits isär när det är dags att åka hem. Vi är som tryggast med varann men har bara några enstaka dagar tillsammans varje månad. Det är jättejobbigt och alldeles, alldeles... underbart.