Cynisk? Javisst

Ligger i mitt moln med ett glas vatten på magen o inser att det här är en av de få nätter på året då det är alldeles för varmt för att sova... men jag känner mig ändå nöjd. Jag har haft en bra jobbperiod och fått mycket gjort, nu kan jag vila med gott samvete. Solen skiner och jag har tagit vissa personliga beslut som känns bra. Inget spektakulärt, kanske handlar det mest om inställningen till vissa saker, att bestämma sig för något istället för att tvivla på allt 90% av tiden. På tal om det...

Det känns ofta som jag står utanför och tittar in på en umgängeskrets som sugs in i bröllop-barn-hus grejen en efter en, för att dom vill förståss, men också för att alla andra gör det. Jag är inget undantag, jag vill ha det jag med... men sen då? Om fem år? Min några år äldre vän A.F berättar att alla hennes vänner som gifte sig vid 30, skiljer sig nu, vid 35. Alla har små barn, hus och lån. Kanske betalar de fortfarande av på pengarna de lånade till bröllopet. Hur gör man för att inte hamna där? Man kan bita ihop, visst, men man ska vara två om att vilja det. Om en ger upp faller alltihop det vet till och med jag med min begränsade livserfarenhet. Det är så sorgligt att se.

Ensam står jag kvar som en ganska cynisk realist utanför det romantiska diset med hus och kärleksbarn och undrar när det ska drabba mig? För en sak kan man vara säker på och det är att vi alla kommer att hamna där. Förr eller senare.