Min älskade nörd

Jag sitter och tänker över min bad-boy period. Ni vet den där tiden i en ung flickas liv då man dras till skitstövlar som tjuvåker moped, dricker hembränt och snusar. De flesta av oss har haft en sån period och kommer för det mesta i slutändan fram till att de snälla killarna är de man vill ha. De så kallade nördarna.

Jag kan väl erkänna att jag var ganska tidigt dragen till de nördiga typerna. Efter en högstadietid full av bad boys kändes nördiga killars intelligens uppfriskande indie på nåt sätt. Jag hookade upp med en förstklassig nörd tidigt i gymnasiet och har inte ändrat kurs än. Sen dess, en sisådär 11-12 år och ett par nördar senare så inser jag att jag har lyckats få ihop det med den värsta nörden nånsin (i mitt liv).

Det måste vara rekordmånga intressen som han fördjupar sig i hela tiden. Det är litteratur, musik, film, sport, historia, politik mm. Jag kan villigt erkänna att jag har svårt att hänga med i hans ohämmade flöde av (onödigt?) vetande. Han minns namn på skådisar i gamla filmer, laguppställningar i Europas alla fotbollslag och när det gäller musik har han den bredaste kunskapen om musik jag stött på hittils. När jag nämner nåt som låter nytt och intressant rabbalar han tidigare album och åsikter och analyser av det. Musikrescensent som han är...

Det går inte att förneka att kunskap är sexigt.

Det spelar ingen roll att mina vänner retar mig för min förkärlek till de nördiga killarna... Att jag mer än en gång fått höra att jag finner udda egenskaper tilltalande. Jag kan lova dig, med en nördig kille har du aldrig tråkigt.