Evighet

De här var ju fint, trots att det är en Carola låt från början...

En förvirrad mix

Veckan som gått har innehållit följande förvirrande mix av händelser...

En jobbintervju med oklart slutresultat... Ett soffinköp på Mio åt min vän A, tänk vad härligt det känns att spendera pengar - även om dom inte är mina, hehe... Ett oräkneligt antal nattliga stödsamtal... En oväntad vinfylla i Lerum... En inställd utekväll på gayklubb, med resultatet att min regnponcho fastnade i ett kylskåp... En fantastisk konsert med Ane Brun då jag kände mig bakfull utan att ha varit full först. Å andra sidan var det söndag... Insikten att min vän A.Fs dotter tror att jag är Milla i Milla & Alfons, gärna för mig tänker jag och får henne att göra vad jag vill med hjälp av en lila papperskanin. Tydligen är kaninen en auktoritetsfigur i denna 2-årings värld... Jag fick en chock som heter duga när jag letade efter en bok och av misstag öppnade en annan bok, ut trillade en nakenbild på exet, en sisådär 4 år gammal bild som togs en sen natt på fyllan. Jag hade glömt den natten och definivit bilden. Jag blev så chockad att jag snabbt tryckte in bilden i boken o ställde tillbaka den. Nu är jag rädd för att ta ut den och slänga den, får då kommer jag att behöva titta på den igen. Det får bli någonting att ta tag i efter många, många timmars terapi... En förvirrad missbedömning av vilken vagn jag befann mig på resulterade nästan i ett besök i Angered... En utflykt till Alingås och sen vidare till Ödenäs, en vacker plats som luktar skog och vedeldad brasa där jag fick äpplekaka och kramar. Vad mer kan man begära?

Varm hand på min kind

Dricker kaffe vid köksbordet och tittar ut på regnet som öser ner på gatan utanför... Jag läser tidningen och drömmer mig bort men inser ganska snart att det inte är en fysisk plats jag längtar till utan snarare en känsla av sinnesro. Den infinner sig ibland, men inte så ofta som jag skulle vilja. Jag är trött på känslan av att jag väntar på något. Vad kan man undra?

En vän sa "Men vad har du att vara olycklig över, du har väl inga problem?" Och det var väl kanske inte så insiktsfullt sagt, av en person som inte direkt är känd för att vara insiktsfull heller... Men alla har ju sina problem. Utåt sett så har jag nog inga direkta problem, men vi kämpar väl alla med något? Vi gör så gott vi kan varje dag.

Mina referensramar faller omkring mig. Det jag trodde skulle vara för evigt visar sig vara bräckligt och ibland känns det lite hopplöst. Allt känns lite löst och hängande. Fladdrar. Skulle vilja tänka positivare, men jag har fått veta att jag har förtroendeproblem, att inte lita på andra människor gör att jag i slutändan inte litar på mig själv. Inte så lyckat i längden kanske.

Allt det här låter väldigt flummigt... och känns lika flummigt kan jag berätta. Bästa sättet att beskriva det på är nog att jag vill bli klappad på kinden av någon som viskar Det kommer ordna sig, precis innan jag ska somna. Det skulle kännas väldigt bra.

Nattjobb

Sitter i soffan, trött men samtidigt pigg (skum känsla). Jag har jobbat kväll/natt vilket kan bli lite jobbigt om jag sover för länge imorgon. Jag har kommit fram till att jag (tråkigt nog) mår som bäst om jag sover mellan 24-09 och inte skiftar fram o tillbaka för mycket. Min kropp är dessutom anpassad efter butikstider, mellan 10-18 jobbar jag som bäst. Nån dag ska jag skaffa butik, då kan jag ha det så! :)

Ibland slås jag av att jag är väldigt lik min mamma, på gott och ont kan man väl säga :) Jag hatar att stressa, mår inte bra när köket är belamrat med disk och nu senast insåg jag att jag oroar mig som mamma. Ligger vaken på natten och tänker på mina nära och kära när dom inte mår bra. Jag önskar att jag kunde lösa problem som helt enkelt inte är möjliga för mig att fixa. Ett kärt bekymmer kan man säga. Det får bli mycket kramar och kärlek istället...

<3

Ett brev

Förkylningen börjar så sakteliga ge med sig och jag längtar efter att ha ork nog att ta mig ut ur huset och äta något som inte serveras i skål. Jag har ätit soppor, kräm och yoghurt den senaste veckan ingen hit i längden kan man säga...

Har känt ett starkt behov att skriva ett brev på sistone, ett brev till någon som har betytt mycket för mig i mitt liv och som jag tror har det svårt. Men samma person sa till mig en gång att sådana brev skriver folk mest för sin egen skull, inte för personen de vänder sig till. Kanske är det så. Man vill själv förstå eller bearbeta det som har hänt och tror att genom att skriva ner sina känslor så hjälper det personen i nöd... när det kanske i själva verket rör upp en massa jobbiga känslor istället för att hjälpa till att läka. Vi kan ju inte veta vad som pågår i en annan människas huvud och projicerar ofta våra egna känslor på andra.

När det gäller andra människor hade jag nog skrivit ett av dom där långa breven då man försöker vara inkännande, tröstande och hjälpsam. I det här fallet så blir det nog bara ett väldigt kort brev. Jag finns här. Har alltid varit det. Kommer alltid att vara det.