Lost at sea.

Våren är på väg, och så även dom ordlösa fantomsmärtorna som återkommer varje år vid den här tiden. Varje år märker jag att jag blir en grinig, osäker människa. Rastlös och rotlös. Varje år blir jag förvånad över att årsdagen närmar sig och jag är inte helt "botad" det här året heller. Jag som ville vara en harmonisk människa i år, som inte låter gammal ångest påverka mig längre.

Jag blir påmind om hur det känns att drunkna i känslor av att vara oönskad och bortvald, även fast jag i allra högsta grad är vald och älskad i dag. Som ett kroppsminne kommer det tillbaka, som en spasm, och jag gillar inte den jag är när jag är så här.

Våren har blivit en symbol för uppbrott och förvirring dom senaste åren, och jag kämpar hårt för att hamna på rätt köl igen. Kanske blir jag aldrig "botad", kanske kommer jag alltid att tänka tillbaka och känna saknad och undra hur livet kunde ha blivit, och vem hade jag varit då? osv. Men jag är hoppfull, återigen, när årsdagen närmar sig känner jag att jodå, det går åt rätt håll i alla fall. Livet känns stabilt och glimrande ofta nuförtiden. Jag har träffat henne, den där lyckliga och harmoniska människan som kommer att bli jag väldigt snart.

Sæglópur (lost at sea).