Kärlek till en lampa.

Tittar på inredningsprogram på tv, varje gång jag gör det går hjärnan i gång på högvarv, kanske är det något sånt jag ska göra i stället? Plötsligt börjar jag dra paraleller mellan kärlekslivet och kärleken till lampor...

För många, många år sedan när jag precis flyttat till Göteborg bodde jag i en studentkorridor med Min Stora Kärlek. Det var svampade väggar och svampiga grannar, men det fanns trägolv och hög takhöjd. Det var bara vårt och jag älskade vårt lilla krypin. Ganska snart blev jag kär i en lampa från Det Stora Varuhuset. Jag kunde inte tänka mig något jag hellre ville än att få flytta in den hos oss. Jag pratade om den ofta och hur jag längtade tills jag kunde få råd att köpa den, min skraltiga studentekonomi till trots. Min Stora Kärlek förstod min önskan och tog sig via pendeltåg och buss ut i obygden för att i hemlighet köpa den till mig. Sedan gömde han den mycket listigt i den lillla korridorslägenheten i veckor tills det var dags att ge den till mig i julklapp.

Lyckan var total, den lyste upp en stundals tråkig studenttillvaro. Som en lysande pelare, rak, ärlig, utan krusiduller lyste den upp livet under många år, trots en skör yta och trots att den glappade i bland.

Dagen då vi delade upp våra tillhörigheter i två högar i lägenheten så följde den med mig. Det fanns liksom inget annat alternativ. I flyttlasset revs det upp ett stort hål i den sköra pappersskärmen och där och då insåg jag vilken metafor den var... Nu är den trasig för alltid. Utslagen på sängen i mitt nya hem fanns det många anledningar att gråta den kvällen.

Åren går. Lampan står i förrådet som en påminnelse varje gång jag ska hämta julsakerna och stuva undan skräp. Trasig, men saknad. Flera gånger blir den kvar trots att jag rensar, det tar emot att slänga bort något jag älskat så intensivt.

Fyra år går och jag flyttar ännu en gång, den här gången är det roligt. Jag ska flytta ihop med Den Underbara Kärleken, solen skiner och nu är det dags. Jag plockar ut lampan och jag slänger den i skräphögen. Jag älskar dig inte längre, tänker jag. En hel sommar ligger den där och det regnar på den, solen bleker, annat skräp river sönder den sköra skärmen ännu mer - ända tills den dag då den forslas bort till soptippen.

Vårt nya hem är underbart, det är så mycket Jag. Det knarrar i golven och det har skavanker, men ljuset som flödar igenom lägenheten tidigt på morgonen tar andan ur mig. När Den Underbara Kärleken flyttat in börjar jag även förälska mig i en annan lampa, även denna från Det Stora Varuhuset. Den är rolig och lekfull, den får mig att skratta och jag vill inget hellre än att den ska flytta in hos oss. Kanske kommer den att vara lite ostabil i bland, men den är mer som jag, så okej. Sånt är livet, tänker jag. Jag kommer ändå att älska den ända till slutet.