Multivitamin Blues

Sitter i mörkret och lyssnar på stormen utanför, nu är hösten o vintern verkligen här... förut såg jag snöblandad regn på rutan och rös inombords. Ingen återvändo. Usch.

Tänker på mina vänner och nyheten om en liten som kommit till världen och en annan som är på väg. Nu har nästan alla i min bekantskapskrets fått barn och jag är i stort sett ensam kvar utan några direkta planer på bebisar. Jag äter multi-vitamin med folsyra, det är så långt jag har kommit i mina planer. Hehe. Jag trodde att jag var mogen för barn för 2+ år sen, men nu känns det avlägset. Konstigt hur saker förändrar sig. Jag kunde ha suttit här med en 2-åring om livet varit annorlunda. Jag försöker ibland tänka mig in i hur det skulle vara när jag håller 2-åriga Flora i famnen. Hon gosar med mitt hår och vi pratar om Bamse o Lille-Skutt och att ugglan låter Hooohooo. Det känns naturligt när jag sitter där, men när jag kommit hem känns allt helt annorlunda.

Jag tänker att någonting förändras i mina vänner när de får barn, fokus flyttas från dom själva till något helt annat, de är trötta men ältar inte saker på samma sätt. Vilsamt på ett sätt, även om jag vet att de skulle döda för en sovmorgon. Jag tänker att det vore bra om jag kunde flytta fokus från mitt eget huvud ibland... Men hur vet man när man är redo för det?

En annan vän berättar att 25% av alla graviditeter upptäcks inte. Det är tidiga missfall som misstas för kraftig mens. Jag tänker tillbaka 2+ år i tiden och tanken svindlar och jag försöker skjuta det ifrån mig. Kan det vara så? Det kommer jag aldrig att få veta. Och lika bra är det. 2+ år framåt i tiden och det känns som jag är längre från det än vad jag nånsin varit. I väntan på att den där känslan av att redo ska infinna sig äter jag multi-vitamin och gossar med alla fina bebisar runtom mig.