Varm hand på min kind

Dricker kaffe vid köksbordet och tittar ut på regnet som öser ner på gatan utanför... Jag läser tidningen och drömmer mig bort men inser ganska snart att det inte är en fysisk plats jag längtar till utan snarare en känsla av sinnesro. Den infinner sig ibland, men inte så ofta som jag skulle vilja. Jag är trött på känslan av att jag väntar på något. Vad kan man undra?

En vän sa "Men vad har du att vara olycklig över, du har väl inga problem?" Och det var väl kanske inte så insiktsfullt sagt, av en person som inte direkt är känd för att vara insiktsfull heller... Men alla har ju sina problem. Utåt sett så har jag nog inga direkta problem, men vi kämpar väl alla med något? Vi gör så gott vi kan varje dag.

Mina referensramar faller omkring mig. Det jag trodde skulle vara för evigt visar sig vara bräckligt och ibland känns det lite hopplöst. Allt känns lite löst och hängande. Fladdrar. Skulle vilja tänka positivare, men jag har fått veta att jag har förtroendeproblem, att inte lita på andra människor gör att jag i slutändan inte litar på mig själv. Inte så lyckat i längden kanske.

Allt det här låter väldigt flummigt... och känns lika flummigt kan jag berätta. Bästa sättet att beskriva det på är nog att jag vill bli klappad på kinden av någon som viskar Det kommer ordna sig, precis innan jag ska somna. Det skulle kännas väldigt bra.