Ett brev

Förkylningen börjar så sakteliga ge med sig och jag längtar efter att ha ork nog att ta mig ut ur huset och äta något som inte serveras i skål. Jag har ätit soppor, kräm och yoghurt den senaste veckan ingen hit i längden kan man säga...

Har känt ett starkt behov att skriva ett brev på sistone, ett brev till någon som har betytt mycket för mig i mitt liv och som jag tror har det svårt. Men samma person sa till mig en gång att sådana brev skriver folk mest för sin egen skull, inte för personen de vänder sig till. Kanske är det så. Man vill själv förstå eller bearbeta det som har hänt och tror att genom att skriva ner sina känslor så hjälper det personen i nöd... när det kanske i själva verket rör upp en massa jobbiga känslor istället för att hjälpa till att läka. Vi kan ju inte veta vad som pågår i en annan människas huvud och projicerar ofta våra egna känslor på andra.

När det gäller andra människor hade jag nog skrivit ett av dom där långa breven då man försöker vara inkännande, tröstande och hjälpsam. I det här fallet så blir det nog bara ett väldigt kort brev. Jag finns här. Har alltid varit det. Kommer alltid att vara det.