Så Svensk

Grå dag i Haarlem. Jag sitter inne. Läser. Funderar. Hemma händer det saker med syskonen, livsomvälvande förändringar medans jag är borta. Här tuffar det på så sakteliga. Mitt vardagstempo är långt i från högt. Det känns ganska osensationellt. Min syster däremot tycker att J's intåg i vår ligga familj tillför något nytt och spännande och kanske har hon rätt?

För oss är en trespråkig vardag normal, likaså flygpendlande och dyra telefonräkningar. Från att ha firat jul bara vi 4-5 där hemma, firar vi nu jul på engelska med stroopwafels och underligt luktande ostar. Saker o ting är annorlunda nu, J är annorlunda från svenska män. Vi bråkar på ett annat sätt -Var inte så förbannat svensk! är en fras jag fått slängd i stridens hetta. Vaddå svensk? Vad menar du med det? -Ja, sådär tyst och mystisk. Jag känner mig varken tyst eller mystisk, men förstår att jag är annorlunda. Här kindpussas man, som civiliserade människor, 3 gånger efter varann. Jag är van vid ett artigt, lagom fast handslag och leende. Småsaker i vardagen är en utmaning och vi tvingas prata om en massa självklara saker. Vi saknar referenser, som Arne Wise eller Sinterklaas, men har vissa gemensamma som Bumbibjörnar och Astrid Lindgren. Jag inser ofta hr folk tittar på oss när vi sitter och pratar, för vi sticker ut.

Jag har svårt att tro att jag någonsin kommer att vänja mig helt och hållet. Det kanske är ett sätt att garantera spänning för en lång tid framöver?