Buko

Här sitter jag på lillebrors skola och varannan minut har panik och varannan känner att det ska ordna sig. Insåg idag när vi skulle boka resa till Boracay att min bankdosa har låst sig i min väska på vägen hit (förbannade stenåldersteknik). Därtill ska tilläggas att brodern är beroende av mitt VISA kort eftersom hans har blivit avmagnestiserade... Han tittar på mig o säger "Det ordnar sig..." Gah! Fillipin-mentaliteten har spridigt sig till min bror. Jag vet ju att han har rätt, men jag har väl rätt till min stund av panik-ångest, eller hur?

Dagen som började så bra... Jag drack en Buko-shake... kokosnötjuice (J hade älskat alla fruktjuicerna här o A hade älskat värmen). Jag fotade och köpte fotoböcker att ta med hem. En av de varmaste dagarna hittills och nu är jag varm o ledsen och trött. Tror ibland att det inte är jetlag längre, utan ett års känslomässig stress som får sitt utlopp nu när jag befinner mig så långt borta från allt som känns bekant.

Men jag läste i min bok att man ska vara tacksam för allt man har, så det ska jag vara. Tack för att resan blev av, tack för värme och sol, tack för att jag är saknad där hemma (hoppas jag, jag vet inte säkert) tack för poolen och de glada människorna här och framförallt tack för AC i denna sjuka hetta.

Nu ska jag gå hem o ta det lugnt en stund o försöka att inte gnabbas med lillebrodern mera idag.