Roadtrip part 3.

Efter ca. en veckas semester börjar vi varva ner någonstans i dom tyska alperna. Vi sover en stjärnklar och fuktig natt i tält, vi grillar och kan inte sluta titta på dom snötäckta bergen. Det är varmt, vi besöker Hitlers sommarhus på toppen av ett berg och förfasas över hur turist-kitschigt allt är. Hitlers kontor är numera diskrum till en restaurang som serverar äcklig friterad mat. Eller är det kanske passande med tanke på historien? Vi kör genom Grossglocknerpasset och besöker snötäckta berg och grönskande, frodiga dalar. Det är overkligt vackert. Vi äter Apfelstrudel och sover på konstiga hotell som luktar rök, mögel och friterad mat. Sammanfattning: Osannolika kontraster.

(När jag dör vill jag återfödas som en ko på en alptopp. Eller kanske en örn som bor däruppe. Fridfullt.)

Bilder och kommentarer finns på Flickr.

Roadtrip part 2.

På väg till Tyskland, försöker hitta semesterkänslan. Många, många timmar på Autobahn. Börjar med tungt WW2 tema i Nurnberg, och med koncentrationslägret i Dachau. Vi hann också med att dricka öl och köpa böcker i München. Sammanfatting: Tysk effektivitet, pampiga Nazistbyggnader, vitt bröd och schinken. Intensiv början på Roadtripen.

Mer bilder och kommentarer på Flickr.

Roadtrip part 1.

Roadtrip del 1. Ronneby, Svensk sommar. Sömn, måsar, solskenskvällar, äcklig mat, glass, blå himmel, vila, läsa, fundera, loppisfynda, försöker finna lugnet...

Mer bilder och kommentarer på Flickr.

A moment of thought this heart sends to old friends.

Den här veckan befinner jag mig någonstans mellan... (your ex-lover is dead)


och (old friends)


För att blås är så fint och för att Everything but the girl är så mycket 1998 för mig. I bland får man bara låta nostalgin slå sina klor i en.

(och sen släppa och gå vidare)

Lost at sea.

Våren är på väg, och så även dom ordlösa fantomsmärtorna som återkommer varje år vid den här tiden. Varje år märker jag att jag blir en grinig, osäker människa. Rastlös och rotlös. Varje år blir jag förvånad över att årsdagen närmar sig och jag är inte helt "botad" det här året heller. Jag som ville vara en harmonisk människa i år, som inte låter gammal ångest påverka mig längre.

Jag blir påmind om hur det känns att drunkna i känslor av att vara oönskad och bortvald, även fast jag i allra högsta grad är vald och älskad i dag. Som ett kroppsminne kommer det tillbaka, som en spasm, och jag gillar inte den jag är när jag är så här.

Våren har blivit en symbol för uppbrott och förvirring dom senaste åren, och jag kämpar hårt för att hamna på rätt köl igen. Kanske blir jag aldrig "botad", kanske kommer jag alltid att tänka tillbaka och känna saknad och undra hur livet kunde ha blivit, och vem hade jag varit då? osv. Men jag är hoppfull, återigen, när årsdagen närmar sig känner jag att jodå, det går åt rätt håll i alla fall. Livet känns stabilt och glimrande ofta nuförtiden. Jag har träffat henne, den där lyckliga och harmoniska människan som kommer att bli jag väldigt snart.

Sæglópur (lost at sea).